Det känns som halva jag är borta. Halva min själ försvann tillsammans med min bästa vän. 
Och fortfarande sitter jag här och undrar vad det var som hände? Och hur jag kunde låta det hända.  

Jag blir påmind varje morgon när jag kliver upp och hela dagen blir lika grå som dagen innan.  Knappt så att jag orkar skriva. 

I feel unhappy,I am so sad 
I lost the best friend,that I ever had .
She is my baby,I love her so 
But it's too late now,I've let her go.

Hur gick dt här till? 



Sitter i soffan med Nuff. Jag är nog helt tom idag. Känner mig ledsen men ändå tom. Meja kom ut ur sovrummet med ruffsigt hår och hundarna anfaller,skuttar efter henne och små gnabbas i kinderna på varandra för att få plats att bli klappad. En stor och en liten. Just nu känner jag att det är tur att jag har dom. Jag har någon hos mig hela tiden. Natt som dag. Någon jag kan prata med,burra in ansiktet i och gråta,och någon att komma ut med.
Här om kvällen när jag satt i soffan med tårarna rinnande ner för kinderna,kom han och la sitt huvud i mitt knä. Kan man få bättre tröst? 

Hur kunde det gå så här långt? Och hur ska jag finna all den styrka hon gett mig under åren,utan henne?  Hur ska jag orka kämpa utan henne vid min sida? 
Är det inte en tom känsla inom mig så är det tårar som rinner. Jag kommer aldrig att orka ta mig igenom det här.
Jag förlorar allt på en och samma gång den här gången. Kommer det någonsin bli som vanligt igen?
Vad ska jag göra med allt det andra som jag fått reda på? Jag orkar verkligen inte det här. Jag hatar det. Jag hatar att allt måste komma på en och samma gång.  Och tro mig,jag vill slå. Riktigt riktigt hårt.  

Körde lite kontaktövningar med valpen och den lille jäkeln fick ett ryck,hoppade upp mot bordet,rev omkull tallriken och jag har då aldrig sett någon sluka korvbitar så fort som han, Mina fingrar följde nästan med i farten! :O :P Äh,då åkte han ut ur köket och så fortsatte jag med Elvis istället. Vi får bättre och bättre resultat hela tiden,även om vi gjort det miljoner gånger. Nu la jag korvitar precis brevid framtassen och han tittade inte ens på den utan höll stadig ögonkontakt med mig tills han fått "godkännande" att ta den. Jag lät honom även lukta på några korvbitar som jag sen slängde ut över golvet,inte en rörelse från honom utan ögonkontakt på en gång och väntan på "godkännandet" att resa sig,gå iväg och mumsa upp dom. :) Jag blir lika stolt över honom varje gång.

Ska prova med valpen om en stund igen. Först bus så han sitter någorlunda still.. ;P

<3<3<3<3<3<3

Det är fullt ös i den här valpen,han har tuffat till sig rejält och det är full speed i vardagsrummet under bus. Slängde mig ner på golvet förut och båda hundarna kom hoppande på mig och sen var det bara att hålla i sig.. Hahaha.. Elvis "bet" mig på armarna och valpen attackerade håret.. Hahaha.. Han tyckte det såg bitvänligt ut tydligen. Jag morrade och ylade lite och Ivan han hängde med i ylandet och gläfte glatt medans han ställde framtassarna på mitt huvud. Jag slet mig loss och kröp in mellan Elvis ben. ;D  Då såg valpen riktigt förvånad ut. Han satt sig pladask på rumpen och stirrade undrande på mig,som typ : "Men.. hur fick du plats där?"  Elvis där emot,han körde ner nosen och fick sig en puss innan leken var igång igen. :)När vi lagt oss på golvet och pustat ut somnade hundarna på varsin sida av mig.. Mmmm så mysigt. :)  

Står ensam och ser hur väggarna i mitt uppbyggda fort rasar,sten för sten. 
Faller samman till grus. Ensam står jag kvar. Blottad inför världens ögon. Tårar som rinner medans hjärtat pumpar ut den sista blodsdroppen i min hand. 
Ensam står jag och ser hur ni närmar er. Som ett skyggt djur försöker jag gömma mig bakom en vägg av glas. Den enda vägg som fortfarande står.  Jag ser min egen spegelbild reflektera i glaset som blivit immigt av min heta skrämda andedräkt. Blod som rinner,färgar mina ögon röda. Fläckar ner det svarta som pulserar genom min kropp,runt mig. Är det verkligen jag som står där,blöt av mitt eget blod? Är det verkligen jag som står där och trampar i mina egna pölar? Ensam. Men med så många ögon som ser på mig. Ensam men aldrig riktigt ensam.

Ikväll är det en dålig ikväll. Har ont i kropp och själ. Känner mig så ensam. Vart jag än vänder mig,känns det som om människor jag tycker mycket om,lämnar mig ensam kvar. Varför? Jag ser fortfarande inte vad jag gör fel för att dom ska vända ryggen till och gå.. Jag rannsakar mig själv varje gång men ser inte själv felet och nu sitter jag här i min ensamhet och önskar mig bort,så långt bort det bara går. Jag vill packa en väska,ta mitt barn och mina älskade djur och bara sätta mig på ett plan ut ur Sverige. Lämna kylan,mörkret och ensamheten. Hitta mig ett nytt liv någon annanstans. Någon annanstans där det finn värme,ljus och vänliga människor. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter några vänliga ord från en vän man älskar och kan lita på. Jag längtar efter en vän som jag vet finns där hela tiden. En vän som ger lika mycket som han/hon tar. En vän som får mig att skratta och känna glädje. 
Jag vill inte vara ensam längre.

Jag satt mig på golvet i hallen tidigare ikväll,burrade in mitt huvud i bröstkorgen på Elvis och grät. Jag snyftade och hulkade ett bra tag innan jag klev upp och torkade både snor och tårar.  Tog min cola flaska och satt mig i soffan och här har jag suttit sen dess. Lyssnar på spotyn och försöker antingen att lindra ångesten eller så spär jag på den enu mer med tankar och funderingar. 
Jag vill gråta mera,men så tar det stopp. Varför? Varför kan jag inte gråta mer? Jag är nästan rädd för att sitta här vaken och ensam. Jag vill inte. Jag vill ha någon hos mig som håller om mig. Låter mig gråta ut. Som finns här bara. 
Är det det sista det här? Är det så här det till sist skulle sluta? Varför? Vad hände?