Jag är så stolt över mig själv. :)  Jag är så jäkla bra. Det gör mig så vansinnigt glad,att jag kan vara stolt över mig själv. Jag gjorde mitt allra bästa och det kommer att synas. Det vet jag!!  Fy fan vad jag är bra!!!  

Jag tänker inte ens bemöda mig att tänka på någonting som gör mig ledsen eller besviken idag..
Tjoohoo vad jag är bra!!  ;D;D;D 

Såå trött.. Har suttit hela dagen och läst,letat,läst lite till. Skrivit,frågat,letat och läst igen. Sida upp och sida ner. En del flera gånger. Hjärnan kokar över snart. Ska försöka lägga det här på sidan tills provet är gjort,men jag vet att jag inte kommer kunna göra det. Hjärnan spinner runt som en galning,vill leta mera,vill lära mera,veta mera,men nu orkar jag inte ta in mer. Dagar,veckor,månader. Jag har läst så mycket,tryckt och skuffat in så mycket jag bara kunnat i den här hjärnan. Känns som om det snart inte får plats mer. Men det måste det göra. Jag måste veta mer. Allt. Precis allt jag kan komma över måste jag ta in,lära mig och sen använda. Prova,sålla bort och ta oss framåt. Allt för hennes bästa. Hon måste få allt hon behöver. Allt hon kan få måste jag ge henne.  Det kommer bli bättre. Jag ska bara kämpa oss fram dit vi ska. Spelar ingen roll hur långt jag måste gå. Jag måste ta oss dit. För hennes skull. 
Det känns som om jag inte har tid för annat. Mycket har kommit i kläm den senaste tiden. Pluggandet allra helst. Jag kan inte fokusera,hjärnan mal lösningar på allt annat. Jg drömmer om det jag läser. Jag tänker på det på dagarna. Jag tänker på det när jag ska sova. Jag tänker på det i duschen. Jag tänker på det när jag lagar mat. Jag tänker på det när jag tränar. Jag tänker på det hela tiden. Jag har fastnat och kan inte komma lös. Det sitter där inne och bara mal,mal och mal. Ibland orkar jag inte och då vill jag bara gråta. Jag vill ju så gärna klara det här,men det är så mycket nu. Så mycket att göra. Så mycket som jag skulle vilja ordna. Både med mig själv,hundar och familj. Men det får stå på sidan just nu. Jag måste ta det här först. Jag behöver det. Vi behöver det- Jag har hittat genvägar om det är så att dom drar ut på det. Jag vet vart jag ska vända mig,vad jag måste göra.  

Men nu orkar jag inte läsa mer. Orkar inte tänka mer. Måste få sova. Är så trött.  

" Keep smilin', keep shinin'
Knowin' you can always count on me, for sure. "

Jag får mer och mer förståelse för Nuff för varje dag som går. Mitt tålamod är oändligt och jag blir själv förvånad emellanåt. Jag kan med stolthet säga att jag är en fantastisk mamma.  

Var på möte igår på bup. Hade förväntningar på att det nu var färdigt för en utredning. Men så var inte fallet. Vi hade bara blivit skickad till någon slags rådgivare som skulle ge oss råd om hur man klarar vardagen. Vadå klarar vardagen? Jag fattade ingenting. Jag blev alldeles paff. Det gör jag ju redan så bra. Och ju mer vi pratade ju mer insåg ju rådgivaren att vi inte behöver några råd. Då blev hon bra paff själv och frågade "vad vi hade tänkt oss få hjälp med."  Mitt svar var ju självklart. En utredning! Men det hade hon inte fått höra från bedömningsenheten.
Jag suckade inombords och sa att jag även vill att vi ska börja gå i en familjgrupp med andra föräldrar och barn. Att både vi som föräldrar får träffa andra föräldrar som är i samma situation och att Nuff får träffa andra barn. Svaret på det blev: För att få gå i en sådan grupp måste vi ha en fast diagnos." 
Jaha tyckte jag,vad är problemet?  Vi vill ju ha en utredning om en diagnos. 
Då kommer nästa mening som tog luften ur mig. "Hade ni tänkt medicinera henne?" 
Absolut inte. Och vad ska det vara så viktigt för?!
När jag svarat nej så säger hon: " Ja ska ni inte medicinera henne så görs ingen utredning för bedömning av diagnos."
VAAAAAA?!!  Vad i h-vete sitter hon och säger? Om vi inte medicinerar jänta min så får vi ingen utredning? Är det det hon sitter och säger? Är hon inte klok? Varför i hela friden ska jag behöva medicinera henne för? Jag anser inte att vi har dessa problem som måste dämpas med medicin. 
Jag gick därifrån i tital förvirring en stund senare. Jag var total tom i huvudet och kunde inte tänka ens. Jag var tom på energi och luft. Jag orkade inte ens bli upprörd.

Idag är hjärnan på betydligt mer högvarv och jag har inte kunnat sluta klura på vad nästa steg blir. Vem ska jag vända mig till? Och vart?
Jag klurar på den första psykologen på vc,hon var underbar. Hon kanske kan hjälpa oss vidare eller förklara hur jag ska göra nu.
Jag har även funderat på att ringa till bup och prata med någon i receptionen som får hänvisa mig vidare till rätt ställe. Jag VÄGRAR tro att man måste godta medicinering på en 5åring för att få en diagnos.
Jag har googlat en del de senaste dagarna och hittat mycket intresanta sidor som jag lusläst. Jag vet inte hur många pdf-filer jag läst,sida upp och sida ner. Allt för att hitta fakta,regler om hur det får gå till osv till saker jag kan använda mig av för att strida min vilja igenom.

Och jag är säker på min sak. Jag skulle inte strida om jag inte var säker på min sak.  Har vi kommit så här lång så ger jag aldrig upp. Hur mycket mer ska det behövas? Hon har blivit utredd av en barnpsykolog för att få en remiss till bup,vi har blivit bedömd på bedömningsenheten på bup av 1 psykolog och 1 kurator och alla tre säger samma sak,ändå skickas vi till en rådgivare som säger att utan medicinering,ingen utredning! SJUKT!! 

Nej! Det här tar jag inte. 

Jag känner mig fortfarande ledsen,sårad och besviken,men det måste gå. Jag tänker inte låtsas som om att det inte känns,för det gör det. Det gör ont. Då olidligt ont. Jag förstår fortfarande inte vad det var som hände. Och varför.  Men trots det så ångrar jag ingenting. Jag ångrar inte en minut av alla år tillsammans,inte en enda sak. Allt vi har gjort tillsammans,allt vi delat och allt vi gått igenom,har gjort sin del i att jag är den jag är i dag. 
Mitt hjärta sörjer förlorad framtid,men min själ sörjer den del den förlorade. Halva jag,halva min själ gick förlorad. Men jag ska bygga upp mig själv igen. Tillslut. Jag ska bara ta mig igenom den här processen först. Jag måste få sörja. Jag måste få vara besviken och arg. Men jag är inte arg,inte nu,inte än. Bara besviken och förvirrad.
Det känns som om jag blivit förådd av mig själv ungefär. Svårt att sätta ord på,men bara den förvirringen som uppkommer av det har slagit ut en del av hjärtats kapacitet att slå. Jag känner mig bedövad i kroppen. Känslorna är mitt i ett vägskäl. Åt vilket håll ska jag gå?
En person sa en gång till mig: "Det är då alltid Your Way or The Highway!" Hon var riktigt jävla förbannad på mig då,men jaa... Nu är det väl på tiden att jag kanske går min väg. Jag har blivit tillräckligt sårad nu. Det finns en gräns för mig med. Jag har tagit,tagit och tagit,slag efter slag,ord efter ord. Och hur mycket det än har sårats så har jag stått kvar,förlåtit och fortsatt att finnas där. Och det har jag alltid velat också,tro inget annat. Jag hyser inga agg eller ånger för allt det,jag ångrar som sagt ingenting. Ingenting!  Mitt liv har varit berikat med kärlek,vänskap och en livsstil utan dess like under alla dessa år. Jag har gett hela min själ i allt jag gjort. Och det har det varit värt! En sån vänskap som har funnits under alla år,så intensiv och kärleksfull,kommer jag aldrig att finna igen. Inte om jag så letar i 1000 år. 
Det ända jag önskar nu är att alla parter kunde vara ärliga i sin del,så att jag kan få klarhet i vad som hände och få ro i hjärta och själ. Kunna få sova på nätterna och kunna andas på dagarna.