Ikväll är det en dålig ikväll. Har ont i kropp och själ. Känner mig så ensam. Vart jag än vänder mig,känns det som om människor jag tycker mycket om,lämnar mig ensam kvar. Varför? Jag ser fortfarande inte vad jag gör fel för att dom ska vända ryggen till och gå.. Jag rannsakar mig själv varje gång men ser inte själv felet och nu sitter jag här i min ensamhet och önskar mig bort,så långt bort det bara går. Jag vill packa en väska,ta mitt barn och mina älskade djur och bara sätta mig på ett plan ut ur Sverige. Lämna kylan,mörkret och ensamheten. Hitta mig ett nytt liv någon annanstans. Någon annanstans där det finn värme,ljus och vänliga människor. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter några vänliga ord från en vän man älskar och kan lita på. Jag längtar efter en vän som jag vet finns där hela tiden. En vän som ger lika mycket som han/hon tar. En vän som får mig att skratta och känna glädje. 
Jag vill inte vara ensam längre.

Jag satt mig på golvet i hallen tidigare ikväll,burrade in mitt huvud i bröstkorgen på Elvis och grät. Jag snyftade och hulkade ett bra tag innan jag klev upp och torkade både snor och tårar.  Tog min cola flaska och satt mig i soffan och här har jag suttit sen dess. Lyssnar på spotyn och försöker antingen att lindra ångesten eller så spär jag på den enu mer med tankar och funderingar. 
Jag vill gråta mera,men så tar det stopp. Varför? Varför kan jag inte gråta mer? Jag är nästan rädd för att sitta här vaken och ensam. Jag vill inte. Jag vill ha någon hos mig som håller om mig. Låter mig gråta ut. Som finns här bara. 
Är det det sista det här? Är det så här det till sist skulle sluta? Varför? Vad hände?