Står ensam och ser hur väggarna i mitt uppbyggda fort rasar,sten för sten. 
Faller samman till grus. Ensam står jag kvar. Blottad inför världens ögon. Tårar som rinner medans hjärtat pumpar ut den sista blodsdroppen i min hand. 
Ensam står jag och ser hur ni närmar er. Som ett skyggt djur försöker jag gömma mig bakom en vägg av glas. Den enda vägg som fortfarande står.  Jag ser min egen spegelbild reflektera i glaset som blivit immigt av min heta skrämda andedräkt. Blod som rinner,färgar mina ögon röda. Fläckar ner det svarta som pulserar genom min kropp,runt mig. Är det verkligen jag som står där,blöt av mitt eget blod? Är det verkligen jag som står där och trampar i mina egna pölar? Ensam. Men med så många ögon som ser på mig. Ensam men aldrig riktigt ensam.