Såå trött.. Har suttit hela dagen och läst,letat,läst lite till. Skrivit,frågat,letat och läst igen. Sida upp och sida ner. En del flera gånger. Hjärnan kokar över snart. Ska försöka lägga det här på sidan tills provet är gjort,men jag vet att jag inte kommer kunna göra det. Hjärnan spinner runt som en galning,vill leta mera,vill lära mera,veta mera,men nu orkar jag inte ta in mer. Dagar,veckor,månader. Jag har läst så mycket,tryckt och skuffat in så mycket jag bara kunnat i den här hjärnan. Känns som om det snart inte får plats mer. Men det måste det göra. Jag måste veta mer. Allt. Precis allt jag kan komma över måste jag ta in,lära mig och sen använda. Prova,sålla bort och ta oss framåt. Allt för hennes bästa. Hon måste få allt hon behöver. Allt hon kan få måste jag ge henne.  Det kommer bli bättre. Jag ska bara kämpa oss fram dit vi ska. Spelar ingen roll hur långt jag måste gå. Jag måste ta oss dit. För hennes skull. 
Det känns som om jag inte har tid för annat. Mycket har kommit i kläm den senaste tiden. Pluggandet allra helst. Jag kan inte fokusera,hjärnan mal lösningar på allt annat. Jg drömmer om det jag läser. Jag tänker på det på dagarna. Jag tänker på det när jag ska sova. Jag tänker på det i duschen. Jag tänker på det när jag lagar mat. Jag tänker på det när jag tränar. Jag tänker på det hela tiden. Jag har fastnat och kan inte komma lös. Det sitter där inne och bara mal,mal och mal. Ibland orkar jag inte och då vill jag bara gråta. Jag vill ju så gärna klara det här,men det är så mycket nu. Så mycket att göra. Så mycket som jag skulle vilja ordna. Både med mig själv,hundar och familj. Men det får stå på sidan just nu. Jag måste ta det här först. Jag behöver det. Vi behöver det- Jag har hittat genvägar om det är så att dom drar ut på det. Jag vet vart jag ska vända mig,vad jag måste göra.  

Men nu orkar jag inte läsa mer. Orkar inte tänka mer. Måste få sova. Är så trött.  

" Keep smilin', keep shinin'
Knowin' you can always count on me, for sure. "

Jag får mer och mer förståelse för Nuff för varje dag som går. Mitt tålamod är oändligt och jag blir själv förvånad emellanåt. Jag kan med stolthet säga att jag är en fantastisk mamma.  

Var på möte igår på bup. Hade förväntningar på att det nu var färdigt för en utredning. Men så var inte fallet. Vi hade bara blivit skickad till någon slags rådgivare som skulle ge oss råd om hur man klarar vardagen. Vadå klarar vardagen? Jag fattade ingenting. Jag blev alldeles paff. Det gör jag ju redan så bra. Och ju mer vi pratade ju mer insåg ju rådgivaren att vi inte behöver några råd. Då blev hon bra paff själv och frågade "vad vi hade tänkt oss få hjälp med."  Mitt svar var ju självklart. En utredning! Men det hade hon inte fått höra från bedömningsenheten.
Jag suckade inombords och sa att jag även vill att vi ska börja gå i en familjgrupp med andra föräldrar och barn. Att både vi som föräldrar får träffa andra föräldrar som är i samma situation och att Nuff får träffa andra barn. Svaret på det blev: För att få gå i en sådan grupp måste vi ha en fast diagnos." 
Jaha tyckte jag,vad är problemet?  Vi vill ju ha en utredning om en diagnos. 
Då kommer nästa mening som tog luften ur mig. "Hade ni tänkt medicinera henne?" 
Absolut inte. Och vad ska det vara så viktigt för?!
När jag svarat nej så säger hon: " Ja ska ni inte medicinera henne så görs ingen utredning för bedömning av diagnos."
VAAAAAA?!!  Vad i h-vete sitter hon och säger? Om vi inte medicinerar jänta min så får vi ingen utredning? Är det det hon sitter och säger? Är hon inte klok? Varför i hela friden ska jag behöva medicinera henne för? Jag anser inte att vi har dessa problem som måste dämpas med medicin. 
Jag gick därifrån i tital förvirring en stund senare. Jag var total tom i huvudet och kunde inte tänka ens. Jag var tom på energi och luft. Jag orkade inte ens bli upprörd.

Idag är hjärnan på betydligt mer högvarv och jag har inte kunnat sluta klura på vad nästa steg blir. Vem ska jag vända mig till? Och vart?
Jag klurar på den första psykologen på vc,hon var underbar. Hon kanske kan hjälpa oss vidare eller förklara hur jag ska göra nu.
Jag har även funderat på att ringa till bup och prata med någon i receptionen som får hänvisa mig vidare till rätt ställe. Jag VÄGRAR tro att man måste godta medicinering på en 5åring för att få en diagnos.
Jag har googlat en del de senaste dagarna och hittat mycket intresanta sidor som jag lusläst. Jag vet inte hur många pdf-filer jag läst,sida upp och sida ner. Allt för att hitta fakta,regler om hur det får gå till osv till saker jag kan använda mig av för att strida min vilja igenom.

Och jag är säker på min sak. Jag skulle inte strida om jag inte var säker på min sak.  Har vi kommit så här lång så ger jag aldrig upp. Hur mycket mer ska det behövas? Hon har blivit utredd av en barnpsykolog för att få en remiss till bup,vi har blivit bedömd på bedömningsenheten på bup av 1 psykolog och 1 kurator och alla tre säger samma sak,ändå skickas vi till en rådgivare som säger att utan medicinering,ingen utredning! SJUKT!! 

Nej! Det här tar jag inte. 

Jag känner mig fortfarande ledsen,sårad och besviken,men det måste gå. Jag tänker inte låtsas som om att det inte känns,för det gör det. Det gör ont. Då olidligt ont. Jag förstår fortfarande inte vad det var som hände. Och varför.  Men trots det så ångrar jag ingenting. Jag ångrar inte en minut av alla år tillsammans,inte en enda sak. Allt vi har gjort tillsammans,allt vi delat och allt vi gått igenom,har gjort sin del i att jag är den jag är i dag. 
Mitt hjärta sörjer förlorad framtid,men min själ sörjer den del den förlorade. Halva jag,halva min själ gick förlorad. Men jag ska bygga upp mig själv igen. Tillslut. Jag ska bara ta mig igenom den här processen först. Jag måste få sörja. Jag måste få vara besviken och arg. Men jag är inte arg,inte nu,inte än. Bara besviken och förvirrad.
Det känns som om jag blivit förådd av mig själv ungefär. Svårt att sätta ord på,men bara den förvirringen som uppkommer av det har slagit ut en del av hjärtats kapacitet att slå. Jag känner mig bedövad i kroppen. Känslorna är mitt i ett vägskäl. Åt vilket håll ska jag gå?
En person sa en gång till mig: "Det är då alltid Your Way or The Highway!" Hon var riktigt jävla förbannad på mig då,men jaa... Nu är det väl på tiden att jag kanske går min väg. Jag har blivit tillräckligt sårad nu. Det finns en gräns för mig med. Jag har tagit,tagit och tagit,slag efter slag,ord efter ord. Och hur mycket det än har sårats så har jag stått kvar,förlåtit och fortsatt att finnas där. Och det har jag alltid velat också,tro inget annat. Jag hyser inga agg eller ånger för allt det,jag ångrar som sagt ingenting. Ingenting!  Mitt liv har varit berikat med kärlek,vänskap och en livsstil utan dess like under alla dessa år. Jag har gett hela min själ i allt jag gjort. Och det har det varit värt! En sån vänskap som har funnits under alla år,så intensiv och kärleksfull,kommer jag aldrig att finna igen. Inte om jag så letar i 1000 år. 
Det ända jag önskar nu är att alla parter kunde vara ärliga i sin del,så att jag kan få klarhet i vad som hände och få ro i hjärta och själ. Kunna få sova på nätterna och kunna andas på dagarna.

Sitter och väntar på att Nuffen ska komma hem. Det blir innan lunch för henne idag. :) Vi måste på vc. Hon har ont säger hon och har vaknat nu 4 nätter i rad och gråter och har ont. Kan vara urinvägsinfektion sa dom när jag ringde bvc i morse. Så då är det bäst att spurta in och kika så lill skruttan får bli av med det någon gång. Men jag tror inte att hon kommer att gilla det. Vi hade inga planer på det här idag och hon vet inte om att morfar kommer och hämtar henne redan innan lunch. Får se hur den omställningen blir. 
Så nu ska jag fundera ut vad jag ska baka till min sockertopps blomma idag på alla hjärtans dag. Tror det blir någon sån där grej som jag hittade på tasteline. Måste hinna slå in presenten också. :) Och middagen har Nuffen själv bestämt. På alla hjärtans dags menyn står det Fiskbullar. ;D Det tyckte hon var "bästa maten".  

Var ut i lördags.. Åh herre gud är min enda kommentar om det.. hahaha.. ;D  

"Oh you know,you know,you know,I'd never ask you to change. If perfect's what you're searching for,then just stay the same. 
So don't even bother asking if you look ok,you know I say..

When I see your face,there's nothing a thing that I would change,cause you're amazing just the way you are.
And when you smile,the whole world stops and stares for a while.
Because boy,you're amazing just the way you are! "



Suttit med näsan i boken hela förmiddan. Har ju kommit på den sprockelisprockans idén att jag ska byta ut ämnet i fördjupningsarbetet. Tänkte ha Stress och hur den påverkar hunden. Men så kom jag ju på den här briljanta idén. :) Jag ska ha Etologi,beteendet från varg till hund. Hörde du... Va bra det lät. Jag tror jag minsann kan komma en bit på vägen med den idén. Ett problem bara... Arbetet ska vara 10 sidor + bilder och vara klart tills nästa helg (den 18:de),så det blir alltså bara 10 dagar att göra det på.. Men.. Det ordnar sig nog.. Jag har planer. behöver bara ett bibliotek och lite lugn och ro så kommer det att ordna sig perffa. 

Var i skogen igår med Sara och hundarna. :) Och gud så skönt det var. Inte en människa inom synhåll och bara ljudet av skogen.  Hundarna sprang lös och bara njöt av att få röra fritt på benen. Ivan tulltade på med sina småben över snön och ramlade vara ner i EN grop.. haha.. ;P  
Jag har kommit på att HÄR och HÄRÅT funkar mycket bättre som inkallnings ord på Elvis. :) Jag blev satan i mig så stolt över byrackan min där bland grantoppar och tallkvisar igår.  Han fick upp ett spår och drog upp bland träna med en sjujäkla fart och försvann utom synhåll ganska så fort,men någonstans där upp i viltspåret så måste han ha tvärvänt på min inkallning och kom brakande genom snön för att slira förbi mig och slå en volt innan han fick stopp och kunde stanna. Hahahahaha..  Hävla Hunn.. ;D  En godbit fick han minsann,om det nu inte var två eller tre till och med. Ivan den lilla sopätaren,han tulltade på han med när min inkallning kom och han fick också mumsa på frolic.. Mums! 
Vi traskade på och surrade medans yrvädren sprang,hoppade och busade. 
När vi kom till backen som går ner mot bilen igen så ser jag i ögonvrån hur Elvis tvärstannar och poff så springer han iväg i en intet anande fart. Jag ropar. Men ingen respons och jag hinner tänka: Åh Nej,innan jag ser honom komma upp för nästa backe som går brevid. Och den fantastiska farten som han höll hela vägen upp var farsinerande att se.. Att se honom sträcka ut sig i full galopp och förbi mig fick mig nästan att tappa andan. Gud så vacker han var. Det lyste om hela hunden. Ren lycka. Skogen kommer vi att hänga i resten av vintern,våren,sommaren och hösten innan älgjakten drar igång igen. ;P

Vi var även in till Sara för att kika på små valparna.. Oj! Vad stora dom blivit och Elvis bara tittade på dom först. Jag tog upp det lilla pyret som jag fastnat för. Han heter,enligt min mening och tills vidare,Ernst Elthon. Jag höll den lilla lilla knorriga valpen i mina händer och Elvis kommer fram och nosar på honom. Han kör in nosen i magen på honom och det ser ut som om han riktigt snusar på sin son innan han börjar tvätta honom. Han tvättar hela valpen,från dom små öronen till svanstippen. Jag blev nästan tårögd.. hahahaha.. Känsliga jag. ;)  Sen tog Sara upp en liten flicka som hon fastnat för,jag vet inte om hon har bestämt sig för vad hon ska hete,men det blir nog något med Ester verkar det som. :) Elvis nosar även på henne och tvättar henne tills hon kissar.. :D  Fniss. Han fick kisset i munnen och det såg ut som om han faktiskt och ordentligt spottade ut det.. :P  Lilla lilla gubben,han snusade och tvättade sina valpar han.. Ernst Elthon är så lik honom. Samma fläckar på tassarna och ovanför ögonen. :D Så vacker. Jag vill ha honom. ;P  

Nej nu måste jag ta mig i kragen och gå ut med mina tussiga odjur i solen. :)


 IVAN   

ELVIS

*Sjungen en liten truddelutt*
" Jag vill berätta en grej som råka hända med mig,det var som blixten slagit ned. Jag sa den är rätt bisarr,men den är ganska ball,så för mig är det helt okej. 
Det var en helt vanlig dag när jag var nere på stan när jag fick syn på denna man. Mitt hjärta slog dubbla slag,jag börja känna mig svag,han hade allt man kan tänka sig. Åh vilken grabb, åh vilken grabb,åh vilken grabb,han är verkligen som gjord för mig. 
När han gav mig en blick fick jag tidernas kick,för han såg ut som en hel miljon. Vad skulle jag ta mig till,i huvudet stod det helt still och jag betedde mig som ett fån. Jag tänkte nu är det kört,nu är det redan förstört,det var strömmen slagits av. För när min ågren försvann och drömmen börja bli sann,hade han redan hunnit dra. "

Jag älskar den där låten. Den är så mysig. :) Man blir nästan lite glad av den så här på morgon kvisten. :P  
Ivan som har varit riktigt dålig pga metallbitar i magen,börjar bli bra igen. Han äter bara barngröt med banan smak,sparrisar,rid och morotspuré. Gissa om jag kände mig som en småbarns mamma igen när jag stod och rörde ihop gröten igår. Nuff åt också banangröt så det var som om tiden backades för några sekunder. ;)  Men den knepiga hunden är tokig i sparrisen. Hahaha.. Perfekt att träna med kom jag på eftersom allt annat gott har han blivit hel knäpp av och kastat sig över mig och försökt tugga i sig både godsaken och min hand,men sparrisen var en helt annan sak. Han vill ha den men han sitter still tills han får den. Nästan. Han sitter ju inte hur länge som helst. :)

Funderar på att ta en paus i pluggandet idag. Känner för soffan och Bones. Dessutom måste jag städa Nuffens rum. Det ser ut som om rena rama självmordsbombare varit på besök där inne. ;P  Meja kommer hit för att sova ikväll <3. Hon är ledig från skolan i morgon så då kan hon passa på att sova hos oss. :) Härligt! :) 
Tänkte skicka karl och jänta till Bollnäs i helgen. Funderar fortfarande på vad jag ska göra då. Tänkte först gå ut med Sara,men känner mig inte så pigg på ut gång. Har så mycket annat att tänka på. Ingen bra kombination.  Funderar på bio med Meja. :) Det skulle vara mysigt,men hon är duktig på att somna där i stolen. :P hahahaha.. 
Eller så ska jag nog bara passa på att träna hundarna. Gå långpromenad med Elvis och hitta en valpvakt så länge. Elvis ser ganska uttråkad nu när det inte blir så långa promenader. Guud vad jag längtar till sommaren. Då ska jag börja cykla med mitt svart/vita Guld. 
Funderar på att bada Ivan också,trots att han blev så stressad sist. Stackarn var uppstressad och agressiv i flera dagar,men jag känner i pälsen att han måste badas nu. Han får helt enkelt vänja sig. Tänkte ge sjutton i det fram till sommaren bara för att han skulle få vänja sig att bada i havet,men det går ju inte. Pälsen behöver tvätt NU! Tvättning,borstning och en kloklippning på bägge två helst. Men Elvis är så rädd för badkaret att han får ju nästan en hjärtattack när han märker vad som ska hända. Hahaha.. Stackarn! Han gömmer sig mellan toan och väggen och ser helt förstörd ut när man närmar sig. 

Näää nu har jag inte mera tid just nu.. Kanske mer sen.. 
Puss på kinden. ;)
 

Det känns som halva jag är borta. Halva min själ försvann tillsammans med min bästa vän. 
Och fortfarande sitter jag här och undrar vad det var som hände? Och hur jag kunde låta det hända.  

Jag blir påmind varje morgon när jag kliver upp och hela dagen blir lika grå som dagen innan.  Knappt så att jag orkar skriva. 

I feel unhappy,I am so sad 
I lost the best friend,that I ever had .
She is my baby,I love her so 
But it's too late now,I've let her go.

Hur gick dt här till? 



Sitter i soffan med Nuff. Jag är nog helt tom idag. Känner mig ledsen men ändå tom. Meja kom ut ur sovrummet med ruffsigt hår och hundarna anfaller,skuttar efter henne och små gnabbas i kinderna på varandra för att få plats att bli klappad. En stor och en liten. Just nu känner jag att det är tur att jag har dom. Jag har någon hos mig hela tiden. Natt som dag. Någon jag kan prata med,burra in ansiktet i och gråta,och någon att komma ut med.
Här om kvällen när jag satt i soffan med tårarna rinnande ner för kinderna,kom han och la sitt huvud i mitt knä. Kan man få bättre tröst? 

Hur kunde det gå så här långt? Och hur ska jag finna all den styrka hon gett mig under åren,utan henne?  Hur ska jag orka kämpa utan henne vid min sida? 
Är det inte en tom känsla inom mig så är det tårar som rinner. Jag kommer aldrig att orka ta mig igenom det här.
Jag förlorar allt på en och samma gång den här gången. Kommer det någonsin bli som vanligt igen?
Vad ska jag göra med allt det andra som jag fått reda på? Jag orkar verkligen inte det här. Jag hatar det. Jag hatar att allt måste komma på en och samma gång.  Och tro mig,jag vill slå. Riktigt riktigt hårt.